Jag har inte särskilt mycket till övers för mystifierande föreställningar om synkronicitet. Ändå hyser jag ett slags lite motvillig fascination inför sådana där tillfällen då olika händelser och intryck sammanfaller på ett sätt som tycks bilda något slags meningsfullt sammanhang. Ett sådant inträffade nu i morse.
Just nu håller jag på att skriva ett avhandlingskapitel som handlar om hur (zen)buddhistiska klostermiljöer genom sin förutsägbarhet och ritualiserade, disciplinerade rutin kan fungera som ett slags ”holding environment” för ganska svårt störda individer. Arbetet gick ovanligt trögt den här morgonen och min egen brist på självdisciplin gjorde att jag började surfa lite planlöst på internet. Fastnade snart i en gammal artikel om Anders Behring Breivik, som tydligen inte bara ägnat sig åt tvångsmässigt dataspelande utan också sade sig ha mediterat dagligen som en del av förberedelsen inför bombdådet i Oslo och massakern på Utøya. Strax därpå hittade jag en bloggpost som handlade om hur Aaron Alexis (missvisande) beskrivits som ”USA:s förste buddhistiske terrorist". Led vid dessa dystra och oinspirerande ämnen loggade jag så in på Facebook, där Katarina Plank just hade lagt upp en länk till sin egen post om Aaron Alexis.
Vi bytte några ord om mördare, meditation och monastiska miljöer innan Katarina föreslog att jag skulle bidra med en egen post om Aaron Alexis. Med doktorandens tacksamhet över en legitim anledning att skjuta upp sitt egentliga arbete några timmar, tackade jag ja.
Det finns väl egentligen inget som tyder på att Alexis’ religiösa tillhörighet och/eller meditationsutövning skulle vara särskilt meningsfulla för förståelsen av tragedin på Washington Navy Yard. Däremot är den massmediala fokuseringen på dessa ganska intressant, liksom reaktionerna från buddhistiskt håll
Det är knappast troligt att ett enskilt fall som detta skulle kunna rubba gamla och djupt rotade föreställningar om buddhister (eller meditatörer) som en särskilt harmonisk och fridsam människosort. Men eftersom buddhism (inklusive sekulariserade och medikaliserade former som ”mindfulness”) börjat bli en del av västerländsk mainstreamkultur, finns det förstås många anledningar att undersöka närmare hur dessa föreställningar uppstått samt – kanske ännu viktigare – vilka som har intresse av att upprätthålla dem idag. Och fallet med den "mediterande mördaren" ger oss förstås en förevändning att göra så.
Om det skulle visa sig att Alexis verkligen var en hängiven meditatör (och jag har inte sett något som tyder på det; däremot verkar det som om han haft ganska svåra psykiska problem och missbrukat alkohol), skulle detta möjligen kunna bidra till att rucka på bilden av meditation (eller ”mindfulness”) som ett slags universalmedicin och en osviklig väg till själsharmoni och moral. (En ny artikel i Time tar för övrigt upp detta tema.)
De senaste dagarna har buddhistiska bloggar också varit fyllda med texter om Aaron Alexis och frågor om buddhism och våld, meditation och mental (o)hälsa, samt frågan om Alexis kan sägas ha varit en ”äkta buddhist”. Man skulle kunna säga mycket om detta men här skulle jag bara vilja ställa frågan om inte detta slags reflexvitet är ett uttryck för vad Glenn Wallis (med inspiration från François Laruelle) kallat ”the principle of Buddhist sufficiency”. (Mer om detta finns att läsa här.)
Det tragiska fallet med Aaron Alexis kan alltså fungera som en utgångspunkt för flera olika diskussioner om vår syn på buddhism och monastiska miljöer, sambandet mellan meditation och psykisk hälsa samt buddhistisk självförståelse. Låt oss bara hoppas att sådana resonemang inte fördunklar vår förståelse av orsakerna till att människor drivs till att begå massmord.
EDIT: Datakrångel gjorde att jag inte kunde posta den här texten i förrgår. Som för att betona den sista meningen (och avrunda med just det slags lite kusliga sammanträffande som nämndes i början, råkade jag nyss få syn på denna artikel i dagens SvD.
Per Drougge
Socialantropologiska institutionen, Stockholms universitet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar